Sveriges klimat-åtaganden inom EU och internationellt - grova hållpunkter - Umeå Klimatcirkel

Utskriftsversion utan bakgrundsfärger Version med bakgrundsfärger
Till studiecirkeln (del 2)

FN:s Klimatkonvention och Parisavtalet

Kyotoprotokollet 2005

Rättsligt bindande begränsningsåtaganden för utsläpp av växthusgaser (tidsbegränsade)
1:a perioden 2008-2012

2:a perioden 2013-2020 = Dohaändringen
-Har inte trätt i kraft (?)

Parisavtalet 2015 (COP 21)

-Globalt, inte tidsbegränsat
-Länder åtar sig att bidra efter förmåga, med ökande ambition

Tre mål (artikel 2)

  1. 2°, ansträngning för 1,5° C
  2. Hantera skadliga effekter av klimatförändring
  3. Påverka finansiella flöden för väg mot låga utsläpp av växthusgaser

Arikel 4.1

  • Parterna strävar efter att nå kulmen för de globala utsäppen så snart som möjligt
  • Därefter göra snabba minskningar i enlighet med den bästa tillgängliga vetenskapen
  • Uppnå en balans mellan utsläpp och upptag av växthusgaser under andra hälften av detta sekel
  • På grundval av principen om rättvisa (=stöd till utv-länder)
  • Inom ramen för hållbar utvecklin
  • Ansträngningar för att utrota fattigdom

Arikel 4.9

  • Varje part ska vart femte år meddela ett nationellt fastställt bidrag (NDC) man avser att uppnå
  • Global översyn vart 5:e år
  • Sverige har inget eget NDC utan ingår i EU:s NDC

Katowice 2018 (COP 24)

  • regelbok för rapportering antogs -> samma krav på rapportering för alla med viss flexibilitet för utv-länder
  • regler för ökad tydlighet om NDC-kommunikation
  • ska tillämpas från 2024
  • kommitté för genomförande och efterlevnad
  • riktlinjer om rapportering om finansiering med start 2020
  • rapport om utv-ländernas behov för genomförande vrt 4:e år
  • 1:a rapport tas fram av Sverige och Sydafrika år 2020
  • Talanodialogen -> utvärderande hur arbetet går relativt Parisavtalets temperaturmål -> specialrapporten 1,5 grader av IPCC -> behov av ökad ambition i omställningsarbetet
  • Sverige ska verka för att budskapet tas till relevanta forum

Agenda 2030 - antogs 2015 av alla FN-stater


EU-lagstiftningen


EU-ETS

  • Handelssystemet, EU ETS, omfattar olika industriföretag och värmeproducenter samt flyg inom EES eller flyg mellan EES och land utanför EES.
  • Cirka 750 svenska anläggningar ingår i dagsläget i systemet. Därtill är Sverige administrerande medlemsland för 12 flygoperatörer. Se Naturvårdsverkets sida. En Excel-lista över Sveriges anläggningar inom EU-ETS finns här.
  • Systemet har kritiserats för att en mängd utsläppsrätter delas ut gratis och att det funnits ett stort överskott på rätter så att priset varit för lågt för att motivera minskade utsläpp.
  • Vattensängsargumentet har varit att en extra utsläppsminskning i Sverige leder till ökade utsläpp i andra länder i EU. Detta eftersom man har ett gemensamt utsläppstak - om en minskar kan en annan öka (sid 9 i Westanders rapport).
  • Ett argument mot detta är att det redan finns ett stort överskott på utsläppsrätter som inte utnyttjats och priset på dem har varit lågt - den som vill släppa ut mer kan göra det ändå.
  • Ny reform i november 2017 där man infört två nya mekanismer:
    1. Överskott av utsläppsrätter ska överföras till en marknadsstabiliseringsreserv (MSR, togs i bruk 1 jan 2019)
    2. Årliga annulleringar ska ske av delar av utsläppsrätterna i reserven
  • Reglerna för överföring till MSR och annulleringarna är rätt komplicerade med olika årtal, nivåer och procentsatser för hur mycket som ska överföras och annulleras (sid 9-18 i Westanders rapport).
  • Westander argumenterar för att Sverige måste arbeta med utsläppsminskningar i de egna anläggningarna för att klara sitt eget klimatmål till år 2045.
  • Sverige borde också verka för minskade utsläpp i andra EU-länder genom att stödja teknikutveckling inom den handlande sektorn och verka för skärpta regler och mål menar Westander (sid 19 och framåt).
  • Diskussion inför
  • Trots viljan att göra något åt klimatutsläppen i EU och Sverige måste ambitionsnivån kritiseras för att inte leva upp till Parisavtalets beräknade koldioxidbudget om rättviseaspekten tas med, liksom risken för tröskeleffekter i klimatsystemen vid förlitande på stora negativa utsläpp.

Debatt/förslag/argument/fakta på webben, träffar 1-8 av Googling på klimatpolitik EU

  1. Klimatpolitik | Europeiska kommissionen - Europa EU
    GENERALDIREKTORAT CLIMA Klimatpolitik - Det här generaldirektoratet ansvarar för EU:s klimatpolitik och deltar i internationella klimatförhandlingar på EU:s vägnar.
    Undersidor finns om bl a Planer och rapporter, Ledning och organisation.
    Högsta ledningen är: EXECUTIVE VICE-PRESIDENT Frans Timmermans, GENERALDIREKTÖR Raffaele Mauro Petriccione, BITRÄDANDE GENERALDIREKTÖR Clara De La Torre
  2. Klimat - European Commission - Europa EU - Har länk till: EU:s klimatarbete och den gröna given
    Här är de första klimatinitiativen enligt den gröna given:
    • En europeisk klimatlag inför målet om en klimatneutralitet till 2050 i EU-lagstiftningen.
    • En europeisk klimatpakt ska involvera allmänheten och alla delar av samhället i klimatarbetet.
    • På grundval av en bred konsekvensbedömning och analyser av EU-ländernas energi- och klimatplaner och med beaktande av intressenternas svar i samband med ett tolv veckor långt webbsamråd ska kommissionen föreslå nya ambitiösa EU-mål om minskade växthusgasutsläpp till 2030.
    • ...
  3. Klimat- och energipolitik | EU:s mål och resultat - Nyhetssajten Europaportalen
    Har bl a denna info:
    Minskningar av medlemsstaternas växthusgasutsläpp år 2030 i procent i förhållande till 2005 års nivåer:
    MESTA: Sverige -40 % Luxemburg -40 Danmark -39 Finland -39 Tyskland -38 Frankrike -37
    MINSTA: Bulgarien 0 % Rumänien -2 Lettland -6 Polen -7 Ungern -7 Kroatien -7 Litauen -9
  4. Sveriges del av EU:s klimatmål - Naturvårdsverket - EU har under UNFCCC antagit klimatmål till 2020 och 2030. EU:s samlade utsläpp ska minska med 20 procent till 2020 och med 40 procent till 2030 jämfört med 1990. Det europeiska rådet har dessutom ställt sig bakom målet att EU ska minska utsläppen av växthusgaser med mellan 80-95 procent till 2050, varav minst 80 procent inom regionen.
    - Länk finns till Samlings pm 2030 analys (pdf 99 sidor)
    Med rubriken: - Effekter av förslag till genomförande av EU:s klimatramverk 2030 - Analys av EU-kommissionens förslag till:
    • hur ansvaret för klimatmålet till 2030 ska fördelas mellan EU:s medlemsländer och
    • hur upptag och utsläpp av växthusgaser i skog och mark ska ingå i klimatramverket
  5. EU:s klimatpolitik till 2030 - vad händer? - Fores 2016 - Magnus Nilsson. (Video:) Fores välkomnade den 30 september publik för att höra europaparlamentariker och experter diskutera frågor som rör arbetet kring EU:s framtida klimatpolitik. I pdf:
    • 2013 utfärdades 2 084 301 856 utsläppsrätter (EUA) Därefter årlig minskning med linjära reduktionsfaktorn, LRF = 1,74% = 38 246 246 EUA.
    • Från och med 2021 höjs linjära reduktionsfaktorn (LRF) från 1,74 till 2,2 %, dvs från ca 38 milj till 48 milj per år.
    • Internationella krediter stoppas.
    • Auktionsandelen låses vid 57 %. Resten (43 %) fördelas gratis till industrin.
    • ...
    • ...
    Magnus Nilsson: Vad bör göras? VIKTIGAST: Höj linjära faktorn till minst 2,4 % (eller ändra basår)!
    Också bra:
    • Differentiera gratistilldelningen i 4 eller 5 nivåer!
    • Villkora 0-utsläppsranking även av fasta biobränslen till hållbarhetskrav!
    • Inkludera sjöfarten!
  6. Miljöministrar diskuterar prioriteringarna för EU:s miljö- och ... Sverige vill att de höga ambitionerna i den gröna given för Europa omsätts i konkreta åtgärder för miljön och klimatet. EU-kommissionen signalerar nu att man kommer att prioritera klimat- och miljöpolitiken högt under sin mandatperiod, vilket är mycket positivt, det ger hopp. Sverige vill att hela klimatpolitiken ska utgå ifrån målsättningen om netto-noll till 2050, säger miljö- och klimatminister Isabella Lövin. Sverige vill se en klimatlag på EU-nivå med utsläppsmål om netto-nollutsläpp till senast 2050. Sverige vill också se en skärpning av EU:s utsläppsmål till 2030: från dagens 40 procent till minst 55 procent, och att målet ska vara i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål.
  7. Avgörande vägskäl för EU:s klimatpolitik - EU måste, även efter 2020, behålla tre klimatmål: utsläpp, förnybar energi och effektivisering, skriver vi (Naturskyddsföreningen) på DN-debatt tillsammans med bl a LO och näringslivet. Den svenska regeringen måste nu lämna ett tydligt besked om att Sverige vill ha tre parallella, bindande och kraftfulla mål. Den huvudsakliga skiljelinjen går mellan de EU-länder som även fortsättningsvis vill ha tre mål och de som förespråkar ett ensidigt utsläppsmål.
    • EU:s andel av de globala utsläppen uppgår till cirka 11 procent. Ur detta perspektiv är EU:s roll som vägvisare, att leda omställningen och på så sätt få med sig stora utsläppsländer, kanske det viktigaste syftet med EU:s klimatpolitik.
    • Erfarenheterna av EU:s utsläppshandelssystem är en stor besvikelse och investerarnas förtroende för systemet är kört i botten. Det är i stället de övriga målen, framför allt det bindande förnybarhetsmålet, som möjliggjort den snabba utvecklingen av förnybar energi i flera europeiska länder de senaste åren.
    • Många tekniker inom förnybar energi och effektivisering, som är helt avgörande på lång sikt, har en kortsiktigt högre kostnad men potential för radikala utsläppsminskningar. Utsläppshandeln måste alltså kompletteras med styrmedel som säkerställer att de tekniker som är nödvändiga för att lösa klimatfrågan på lång sikt snabbt blir lönsamma.
    • Med bindande mål för förnybar energi och effektivisering kan vi säkerställa att en större andel av våra energipengar går till att öka vår försörjningstrygghet och samtidigt skapa nya jobb och grön tillväxt.
  8. Per Holmgren: "Vi svenskar kan ändra EU:s klimatpolitik ... Jag bjuder in alla svenskar i Miljöutskottet – Malin Björk, Fredrick Federley, Jytte Guteland, Karin Karlsbro och Jessica Polfjärd – till ett partiöverskridande samarbete för att höja EU:s klimatmål till den nivå som vetenskapen kräver. Vad är då i linje med vetenskapen? För att ha så stor sannolikhet att nå Parisavtalet som möjligt vore det bästa att sluta med alla utsläpp av växthusgaser i morgon. Detta är dock inte politiskt möjligt och kanske inte ens önskvärt. En utsläppsminskning på 65–70 procent till 2030 (jämfört med 1990) är dock helt realistisk." (Kommissionens förslag 50-55% till 2030)

Debatt/förslag/argument/fakta på webben, träffar 1-6 av Googling av Political pathways for climate mitigations China, India, Russia

  1. On the political feasibility of climate change mitigation pathways: Is it too late to keep warming below 1.5°C? (2019)
    Inte mycket av värde. Teoretisk, akademisk med analysmodell typ avvägning mellan ekonomisk-politisk kostnad kontra kapacitet hos sociala och institutionella aktörer för att genomföra åtgärder för att klara 1,5-gradersmålet. Ger inte några konkreta svar, verkar inte tro att det är feasible (praktiskt genomförbart).

  2. A Balancing Act: China’s Role in Climate Change (pdf 137 sidor, OBS år 2009)
    Sidan 103 ger siffror på uppskattat investeringsbehov om Kina ska öka sin klimatomställningsambition (oklart till vilken ambitionsnivå?):


  3. The Response of China India and Brazil to Climate Change (pdf 88 sidor, OBS år 2012)
    These countries make up the BASIC group – a negotiating group in the United Nations Convention on Climate Change (UNFCCC). In the UNFCCC, the BASIC group’s primary aim is to ensure that they have ‘equitable access to sustainable development’. Their primary concern is poverty-alleviation over emissions reductions.
    In 2009, India, China and Brazil, along with a number of other developing countries, put forward mitigation pledges for the first time. India and China pledged to reduce the emissions intensity of their economies (the amount emitted per unit of GDP) by 20-25% and 40 – 45% by 2020 relative to 2005 levels, respectively. Brazil pledged to reduce its GHG emissions 36.1 – 38.9% below projected emissions by 2020. These were voluntary pledges that have been taken note of under the UNFCCC process.

    India is taking action on many fronts to address poverty, natural resource management and climate change mitigation. Progress has been made in the energy sector and the country is now a global leader in renewable energy. The government has been successful in encouraging the operation of the Clean Development Mechanism (CDM) in the country and is one of the main destinations for CDM projects globally. A carbon tax on coal has also been implemented, the revenues from which go towards funding renewable energy projects. However, there are no plans to phase out fossil fuels in the next 20 years. Greater ambition from India on mitigation is unlikely before 2020.

    China is also taking significant action to address climate change at a national level and appears to be serious in meeting its international mitigation pledge. Action on climate change has been embedded in China’s national strategic development policy, the Five-Year Plan (FYP). The most recent FYP, covering the period from 2011 to 2015, includes a number of environmental targets including carbon intensity goals that will put it on the path to meet the UNFCCC pledge. The FYP also addresses a number of other sustainability issues such as pollution, energy efficiency and the percentage of non-fossil fuel sourced energy in the energy mix. China is one of the leaders in the global renewable energy sector; for a number of years China has led world new investment in renewable energy. Despite progress in sustainability over the last few years, the benefits have been marginalised by the negative environmental impacts of rapid economic growth.

    While Brazil has made admirable progress in reducing deforestation rates over the previous decade, a controversial bill that would relax Brazil’s Forest Code is expected to be signed into law this year. The most controversial clauses of the bill were vetoed by President Dilma Rousseff. However, environmentalists remain concerned that the gains that Brazil has made in reducing deforestation rates will be reversed. In other sectors, Brazil has been a world leader, particularly in low carbon agriculture and biofuels. However, with the boom of Brazil’s oil and gas industry, its GHG emissions from fossil fuels are projected to increase rapidly. The fact that the Government of Brazil’s own mitigation scenario foresees an increase in emissions from the oil and gas sector of 75% between 2005 and 2020 suggests that this is an area in which the country will not compromise. As a result, after 2020 it is likely that Brazil’s downward trending GHG emission levels will begin to rise.




    Despite powerful drivers for action, these three countries are contributing 28% of global GHG emissions and their development plans will result in increasing GHG emissions in the next 2 decades. In the climate negotiations, the focus has shifted from the US to the emerging economies, the BASIC group. The BASIC countries primary aim is to ensure 'equitable access to sustainable development' – i.e. that they are allowed to continue emitting in order to develop to developed country levels. Their push for finance is aimed at supporting other developing countries, their real interest lies in technology transfer (particularly intellectual property rights) as that is what will help their economies the most. The EU-BASIC relationship is most interesting as hope now lies in an EUled alliance with the BASIC group. The US and China are unlikely to increase mitigation ambition without the other signing a legally binding agreement – which they may together decide not to do. The BASIC group is both an opportunity and a threat for South Africa. The four countries are very different but are treated the same in the negotiations. As the junior in the group, South Africa may find itself committing to mitigation targets that it cannot meet. On the other hand, it has the opportunity to influence three of the most powerful countries in the world, and can use it for the global good.

  4. Implications of various effort-sharing approaches for national carbon budgets and emission pathways (2019)
    The bottom-up approach of the Nationally Determined Contributions (NDCs) in the Paris Agreement has led countries to self-determine their greenhouse gas (GHG) emission reduction targets. The planned ‘ratcheting-up’ process, which aims to ensure that the NDCs comply with the overall goal of limiting global average temperature increase to well below 2 °C or even 1.5 °C, will most likely include some evaluation of ‘fairness’ of these reduction targets. In the literature, fairness has been discussed around equity principles, for which many different effort-sharing approaches have been proposed. In this research, we analysed how country-level emission targets and carbon budgets can be derived based on such criteria. We apply novel methods directly based on the global carbon budget, and, for comparison, more commonly used methods using GHG mitigation pathways. For both, we studied the following approaches: equal cumulative per capita emissions, contraction and convergence, grandfathering, greenhouse development rights and ability to pay. As the results critically depend on parameter settings, we used the wide authorship from a range of countries included in this paper to determine default settings and sensitivity analyses. Results show that effort-sharing approaches that (i) calculate required reduction targets in carbon budgets (relative to baseline budgets) and/or (ii) take into account historical emissions when determining carbon budgets can lead to (large) negative remaining carbon budgets for developed countries. This is the case for the equal cumulative per capita approach and especially the greenhouse development rights approach. Furthermore, for developed countries, all effort-sharing approaches except grandfathering lead to more stringent budgets than cost-optimal budgets, indicating that cost-optimal approaches do not lead to outcomes that can be regarded as fair according to most effort-sharing approaches.



  5. Earth, Wind and Fire: Unpacking the Political, Economic and Security ...
    Förhandstitt av denna tjocka bok via GoogleBooks... hittade lite om Sydafrika: man antog 2008 LTMS - Long-term Mitigation Scenarios som undersöker landets olika alternativa utsläppsbanor...

    En rad olika faktorer redovisas som pekar på att man inte kommer att klara av att följa den utsläppsbana som krävs för klimatet. En kärnfaktor är landets ekonomiska fastlåsning i MEC - minerals-energy complex - som innebär att ekonomin och sysselsättningen är uppbyggd kring kolkraft och gruvindustri som producerar för export. Marknads- och lönsamhetstänkande verkar sätta begränsningar för möjligheten att ställa om till fossilfria alternativ, liksom forsknings- och utbildningssystemets inriktning av tradition att jobba med optimering av fossil energiteknik snarare än att satsa på utsläppsfri teknik.

  6. Mitigation Pathways Compatible with 1.5°C in the Context of Sustainable Development (IPCC SR15 Chapter 2)
    The Remaining 1.5°C Carbon Budget
    Carbon budget estimates Since the AR5, several approaches have been proposed to estimate carbon budgets compatible with 1.5°C or 2°C. Most of these approaches indirectly rely on the approximate linear relationship between peak global mean temperature and cumulative emissions of carbon (the transient climate response to cumulative emissions of carbon, TCRE), whereas others base their estimates on equilibrium climate sensitivity. The AR5 employed two approaches to determine carbon budgets. Working Group I (WGI) computed carbon budgets from 2011 onwards for various levels of warming relative to the 1861–1880 period using RCP8.5, whereas WGIII estimated their budgets from a set of available pathways that were assessed to have a >50% probability to exceed 1.5°C by mid-century, and return to 1.5°C or below in 2100 with greater than 66% probability. These differences made AR5 WGI and WGIII carbon budgets difficult to compare as they are calculated over different time periods, are derived from a different sets of multi-gas and aerosol emission scenarios, and use different concepts of carbon budgets (exceedance for WGI, avoidance for WGIII). Carbon budgets can be derived from CO2-only experiments as well as from multi-gas and aerosol scenarios. Some published estimates of carbon budgets compatible with 1.5°C or 2°C refer to budgets for CO 2-induced warming only, and hence do not take into account the contribution of non-CO 2 climate forcers.

    However, because the projected changes in non-CO2 climate forcers tend to amplify future warming, CO2-only carbon budgets overestimate the total net cumulative carbon emissions compatible with 1.5°C or 2°C. In contrast to the model-only estimates discussed above and employed in the AR5, this report additionally uses observations to inform its evaluation of the remaining carbon budget. Table 2.2 shows that the assessed range of remaining carbon budgets consistent with 1.5°C or 2°C is larger than the AR5 SYR estimate and is part way towards estimates constrained by recent observations. Figure 2.3 illustrates that the change since AR5 is, in very large part, due to the application of a more recent observed baseline to the historic temperature change and cumulative emissions; here adopting the baseline period of 2006– 2015. Although, as outlined below and in Table 2.2, considerably uncertainties remain, there is high agreement across various lines of evidence assessed in this report that the remaining carbon budget for 1.5°C or 2°C would be larger than the estimates at the time of the AR5. However, the overall remaining budget for 2100 is assessed to be smaller than that derived from the recent observational-informed estimates, as Earth system feedbacks such as permafrost thawing reduce the budget applicable to centennial scales.





    Realizing the transformations towards a 1.5°C world would require a major shift in investment patterns. Literature on global climate change mitigation investments is relatively sparse, with most detailed literature having focused on 2°C pathways. Global energy-system investments in the year 2016 are estimated at approximately 1.7 trillion USD2010 (approximately 2.2% of global GDP and 10% of gross capital formation), of which 0.23 trillion USD2010 was for incremental end-use energy efficiency and the remainder for supply-side capacity installations. Studies suggest that annual supply-side investments by mid-century could be lowered by around 10% and in some cases up to 50% if strong policies to limit energy demand growth are successfully implemented. However, the degree to which these supply-side reductions would be partially offset by an increase in demand-side investments is unclear. Some trends are robust across scenarios (Figure 2.27). First, pursuing 1.5°C mitigation efforts requires a major reallocation of the investment portfolio, implying a financial system aligned to mitigation challenges. The path laid out by countries’ current NDCs until 2030 will not drive these structural changes; and despite increasing low-carbon investments in recent years, these are not yet aligned with 1.5°C. Second, additional annual average energy-related investments for the period 2016 to 2050 in pathways limiting warming to 1.5°C compared to the baseline (i.e., pathways without new climate policies beyond those in place today) are estimated by the models employed in McCollum et al. (2018) to be around 830 billion USD2010 (range of 150 billion to 1700 billion USD2010 across six models). This compares to total annual average energy supply investments in 1.5°C pathways of 1460 to 3510 billion USD2010 and total annual average energy demand investments of 640 to 910 billion USD2010 for the period 2016 to 2050. Total energyrelated investments increase by about 12% (range of 3% to 24%) in 1.5°C pathways relative to 2°C pathways. Average annual investment in low-carbon energy technologies and energy efficiency are upscaled by roughly a factor of six (range of factor of 4 to 10) by 2050 compared to 2015. Specifically, annual investments in low-carbon energy are projected to average 0.8–2.9 trillion USD2010 yr−1 globally to 2050 in 1.5°C pathways, overtaking fossil investments globally already by around 2025. The bulk of these investments are projected to be for clean electricity generation, particularly solar and wind power (0.09–1.0 trillion USD2010 yr−1 and 0.1–0.35 trillion USD2010 yr−1, respectively) as well as nuclear power (0.1–0.25 trillion USD2010 yr−1). Third, the precise apportioning of these investments depends on model assumptions and societal preferences related to mitigation strategies and policy choices (see Sections 2.1 and 2.3). Investments for electricity transmission and distribution and storage are also scaled up in 1.5°C pathways (0.3–1.3 trillion USD2010 yr−1), given their widespread electrification of the end-use sectors (see Section 2.4). Meanwhile, 1.5°C pathways see a reduction in annual investments for fossil-fuel extraction and unabated fossil electricity generation (to 0.3–0.85 trillion USD2010 yr−1 on average over the 2016–2050 period). Investments in unabated coal are halted by 2030 in most 1.5°C projections, while the literature is less conclusive for investments in unabated gas. This illustrates how mitigation strategies vary between models, but in the real world should be considered in terms of their societal desirability (see Section 2.5.3). Furthermore, some fossil investments made over the next few years – or those made in the last few – will likely need to be retired prior to fully recovering their capital investment or before the end of their operational lifetime. How the pace of the energy transition will be affected by such dynamics, namely with respect to politics and society, is not well captured by global IAMs at present. Modelling studies have, however, shown how the reliability of institutions influences investment risks and hence climate mitigation investment decisions, finding that a lack of regulatory credibility or policy commitment fails to stimulate low-carbon investments. Low-carbon supply-side investment needs are projected to be largest in OECD countries and those of developing Asia. The regional distribution of investments in 1.5°C pathways estimated by the multiple models in are the following (average over 2016–2050 timeframe):
    0.30–1.3 trillion USD2010 yr−1(ASIA),
    0.35–0.85 trillion USD2010 yr−1 (OECD),
    0.08–0.55 trillion USD2010 yr−1 (MAF),
    0.07–0.25 trillion USD2010 yr−1 (LAM),
    0.05–0.15 trillion USD2010 yr−1 (REF)
    (summerar till 0,85 - 3,1 med medelvärde 2,0)
    (Asia, OECD (OECD group of countries), Africa (MAF), Latin American (LAM) and reforming economies (REF)).

    Until now, IAM investment analyses of 1.5°C pathways have focused on middle-of-the-road socio-economic and technological development futures (SSP2). Consideration of a broader range of development futures would yield different outcomes in terms of the magnitudes of the projected investment levels.