Artificiell Intelligens och internetberoende som ett demokratiproblem

I boken Flight of the Intellectuals samt i hans bredare analyser av det digitala övervakningssamhället och kristillstånd, diskuterar statsvetaren Kees van der Pijl, som nämnts ovan, hur internet har förvandlats till en modern lockelse och drog. Han jämför internets lockelse med penningbegär eller statuskänslan kopplad till att äga en bil. Jämförelsen belyser hur en tillfällig känsla av individuell frihet döljer ett djupt systemiskt beroende där kontrollen över systemet innebär en maktkamp mellan stora privatkapital och våra demokratiska institutioner. Liknelsen kan delas upp i tre centrala dimensioner:

1. Illusionen om total frihet (Att äga en bil). Individuell autonomi: Att skaffa internetuppkoppling eller en smartphone ger individen en känsla av oändlig rörlighet och frihet – precis som att köpa en egen bil ger en känsla av att kunna åka var som helst, när som helst. Det dolda beroendet: I verkligheten är bilägaren helt beroende av en enorm, centraliserad infrastruktur (vägnät, bensinbolag, bilregister och lagar). På samma sätt kräver internetanvändningen att du underkastar dig teknikjättarnas plattformar, osynliga algoritmer och digital övervakning. Friheten är med andra ord hårt kringskuren och kontrollerad från ovan.
2. Det universella bytesmedlet (Liknelsen med pengar). Abstrakt makt: Pengar fungerar som ett universellt medium som mäter värde och förmedlar mänskliga relationer under kapitalismen på ett abstrakt plan. Digitalt förmedlad socialitet: Internet har enligt van der Pijl blivit en liknande abstrakt kraft. Det är inte längre bara ett verktyg, utan det medium genom vilket nästan all mänsklig interaktion, information och kultur måste passera för att ha ett "värde" i det moderna samhället. Den som står utanför internet blir socialt och ekonomiskt bankrutt, precis som den som står utanför penningekonomin.
3. Lockelsen och drogen (Den psykologiska fällan). Omedelbar tillfredsställelse: Både bilen (fart/status) och pengar (köpkraft/trygghet) har en stark psykologisk lockton som gränsar till ett beroende. Det digitala dopaminet: Internet drar nytta av samma mekanismer men i en mycket snabbare cykel. Genom ständiga notiser, gillamarkeringar och skräddarsydd information fungerar nätet som en drog. Användaren luras att tro att de konsumerar internet av fri vilja, medan de i själva verket är fast i en infrastruktur designad för att utvinna deras beteendedata.

Sammantaget visar van der Pijl hur internet – precis som bilen och pengarna före det – har gått från att vara en frigörande bekvämlighet till att bli en nästan absolut nödvändighet för samhällslivet, vilket pressar individen till lydnad under den globala elitens kontrollsystem om vi inte förmår ta demokratisk kontroll över internet.

Dilemmat med AI. Den massiva satsningen på effektivisering via Artificiell Intelligens innebär ett dilemma om folk rationaliseras bort och arbetslösheten ökar globalt så att allt fler står utan inkomst. Produktionen är tänkt att öka men om köpkraften minskar så krisar ekonomin. Detta tänker AI-leverantörerna kan lösas genom införandet av medborgarlön (Universal Basic Income, UBI) eller liknande system. Logiken bakom detta resonemang bygger på en tvåstegsmodell där de ekonomiska vinsterna från AI-automatiseringen omfördelas för att upprätthålla marknadens efterfrågan:

1. Finansiering via produktivitetsvinster och AI-skatt. När företag ersätter mänsklig arbetskraft med AI sjunker lönekostnaderna dramatiskt samtidigt som produktiviteten ökar kraftigt. AI-leverantörer och förespråkare (däribland OpenAI:s vd Sam Altman och Elon Musk) menar att det enorma ekonomiska överskott som AI genererar kan beskattas. Denna "AI-skatt" eller utdelning från statliga fonder ska sedan finansiera medborgarlönen.
2. Upprätthållande av konsumtionen. Genom att garantera alla medborgare en medborgarlön - en regelbunden, ovillkorlig inkomst kan konsumenterna ha råd att fortsätta köpa varor och tjänster, trots att de saknar traditionella jobb.

Utöver medborgarlön pekar AI-leverantörer och ekonomer på två andra samverkande faktorer som kan minska dilemmat:

- Prissänkningar: I takt med att produktionskostnaderna för mat, sjukvård och energi närmar sig noll tack vare AI, kommer levnadskostnaderna att sjunka dramatiskt. En lägre köpkraft blir därmed mindre kännbar eftersom pengarna räcker längre.

- En ny tjänsteekonomi: Frigjord tid och garanterad grundinkomst antas driva fram en ny våg av entreprenörskap, kreativt arbete och mänskliga tjänster (t.ex. inom kultur, omsorg och upplevelser) som AI inte kan replikera.

Hur realistiska dessa förhoppningar om lösningar är återstår att se. Elon Musks storslagna idéer om kolonisation av Mars och andra galna teknikprojekt som misslyckats totalt bådar inte gott. AI-systemens energihunger har inte hanterats vettigt med tanke på miljö och klimat, då man på många håll i USA valt att koppla in stora mängder dieselaggregat för att försörja datorhallarna. Det finns minst 35 gigawatt installerad dieselgeneratorkapacitet vid datacenter i USA, enligt uppgifter från energiministern.

Vidare om AI och människors överflödighet. Att reduceras till konsument utan att ens arbete efterfrågas, kan leda till sociala konsekvenser. När produktionssfären automatiseras bort försvinner inte bara en inkomstkälla, utan även det fundament som det moderna demokratiska samhället vilar på. Här är några potentiella konsekvenser:

1. Förlusten av kollektiv förhandlingsmakt. Historiskt sett har folkligt inflytande och demokratiska rättigheter vunnits genom att arbetstagare har kunnat organisera sig (t.ex. i fackföreningar). Arbetets makt låg i förmågan att strejka och därmed stoppa produktionen. Konsekvens: Om AI och robotar sköter produktionen förlorar medborgarna sitt starkaste påtryckningsmedel mot eliten. En strejk bland arbetslösa konsumenter har ingen ekonomisk effekt på systemet. Demokratin riskerar att reduceras till ett tomt skal där medborgarna blir helt beroende av elitens välvilja (t.ex. genom medborgarlön) snarare än att vara aktiva politiska aktörer.
2. Det existentiella tomrummet och atomisering. Arbetsplatsen har historiskt varit den primära arenan för social integration, disciplin och meningsskapande utanför familjen. Det är där människor möter andra med olika bakgrund och tvingas samarbeta. Konsekvens: Utan arbetet atomiseras individen – hon isoleras i sitt hem, bunden till digitala plattformar (vilket kopplar tillbaka till Kees van der Pijls teorier om internet som en drog). Denna isolering bryter ner det sociala kapitalet och tilliten i samhället. Människor lämnas utan ett strukturerat sammanhang, vilket skapar en grogrund för djup existentiell kris, alienation och psykisk ohälsa.
3. Sårbarhet för populism och auktoritära rörelser. Oorganiserade, isolerade och frustrerade massor är historiskt sett mycket instabila. Statsvetenskaplig forskning (bland annat Hannah Arendts analyser av totalitarism) visar att just atomiserade individer utan social förankring är de mest mottagliga för auktoritär propaganda. Konsekvens: När människor saknar traditionella sammanhang som fackförbund eller lokala föreningar, söker de gemenskap på annat håll. Det digitala landskapet erbjuder algoritmdrivna ekokammare. Detta kan leda till en explosion av radikala, populistiska eller ny-feodala rörelser som lovar ordning, identitet och syndabockar i en värld där individen känner sig helt överflödig.
4. Konsumtion utan inflytande (Den "ny-feodala" fällan). Om medborgarlön införas för att upprätthålla köpkraften, skapas en paradoxal situation. Medborgarna får pengar av staten/teknikbolagen enbart för att omedelbart skicka tillbaka dem genom att konsumera teknikbolagens tjänster och produkter. Konsekvens: Detta skapar ett totalt beroendeförhållande. Människan är inte längre en fri medborgare som bidrar till samhällsbygget, utan en passiv mottagare i ett slutet ekonomiskt kretslopp kontrollerat av en teknokratisk elit. Rätten att konsumera ersätter rätten att forma samhället.
5. Eliternas frikoppling från folket. I tidigare ekonomiska system behövde överklassen arbetarklassen för att generera rikedom. Det fanns ett ömsesidigt, om än ojämlikt, beroende. Konsekvens: Om AI gör mänsklig arbetskraft överflödig, upphör detta beroende. Eliten (ägarna av AI-infrastrukturen) behöver inte längre befolkningen ens som producenter, och om konsumtionen kan simuleras eller hanteras via snäva kretslopp, riskerar den breda allmänheten att betraktas som en ren kostnad eller en säkerhetsrisk som måste övervakas och kontrolleras, snarare än som demokratiska medborgare.

Det stora demokratiproblemet är alltså att demokratin kräver organiserade och engagerade medborgare, medan en AI-driven ekonomi som enbart fokuserar på att hålla uppe köpkraften riskerar att producera isolerade och maktlösa konsumenter.

Den grekiske ekonomen och politikern Yanis Varoufakis tar analysen ett steg längre. I sin bok Technofeudalism: What Killed Capitalism (2023) argumenterar han för att denna utveckling innebär att kapitalismen redan är död och har ersatts av något mycket värre: teknofeodalism. Kort sammanfattat är hans syn på dilemmat med AI, isolering och minskad köpkraft följande:

1. Vi är inte längre bara konsumenter – vi är "molnslavar" (Cloud Serfs). Varoufakis menar att den traditionella relationen mellan kapitalist och arbetare har kollapsat. När vi scrollar på sociala medier eller tränar AI-modeller genom våra digitala fotspår utför vi gratisarbete som bygger upp teknikjättarnas rikedomar ("molnkapital"). Vi har reducerats till digitala livegna bönder som producerar det värde som eliten sedan säljer tillbaka till oss.
2. Marknaden har ersatts av digitala förläningar (Fiefdoms). AI-leverantörer löser inte problemet genom en fri marknad. Varoufakis betonar att plattformar som Amazon, App Store eller Meta inte är "marknader" utan digitala feodala gods. Teknikbaronerna (Amazon, Google, OpenAI) producerar inte nödvändigtvis saker för att göra vinst, utan de extraherar digitalt arrende (cloud rent) från alla andra som vill synas eller sälja något på deras plattformar.
3. Beteendemodifiering ersätter köpkraft. Varoufakis varnar för att teknikbolagens AI inte i första hand är till för att producera varor effektivt, utan för att direkt modifiera vårt beteende. Genom att ständigt algoritmiskt styra våra begär, tankar och inköp spelar det ingen roll om den traditionella köpkraften minskar. Teknikbolagen har total kontroll över den konsumtion som faktiskt återstår, vilket gör individen helt livegen under algoritmerna.
4. Ett akut demokratiskt dödshot. Det stora demokratiproblemet enligt Varoufakis är just atomiseringen av människor. När det traditionella arbetet försvinner, försvinner också den fysiska organiseringen (fackförbund och folkrörelser). Eftersom teknikbaronerna har privatiserat hela det digitala offentliga rummet finns det ingen gemensam demokratisk arena kvar. Demokratin blir ett tomt skal när en teknokratisk elit ("cloudalists") har total makt över både produktionen och medborgarnas medvetande, utan att folket har några ekonomiska påtryckningsmedel kvar.

Varoufakis slutsats är att det inte räcker med att passivt be om medborgarlön från teknikjättarna. Det enda sättet att rädda demokratin är att socialisera molnkapitalet – det vill säga att sprida ägandet av AI och de digitala plattformarna till medborgarna, så att de styrs demokratiskt istället för av ett fåtal teknikbaroner i Silicon Valley.

Visst ligger det mycket i Varoufakis resonemang men hans tes att kapitalismen redan är död har kritiserats, bl a för att industriproduktionen finns kvar på jorden, kvar i sin kapitalistiska form utan att ha förvandlats till molnkapital.

Avgörande för att kunna forma AI och internet-plattformarna till något människovänligt och till användbara redskap för folkflertalets bildning och demokratiska utveckling måste ändå ytterst vara ägandet av dem. Hur skulle en politisk process kunna utvecklas som leder till ett demokratiskt ägande av dem?