Krigen, kapprustningen och FN-krisen som ett demokratiproblem

https://www.rferl.org/a/ukraine-death-toll-graveyards-drone-video/33343836.html https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Scan_the_World_-_The_Thinker_(Auguste_Rodin).stl#/media/File:Scan_the_World_-_The_Thinker_(Auguste_Rodin).stl

Bildkällor: rferl.org och Wikimedia Commons

FNs 193 stater har genom att skriva under FN-stadgan förbundit sig att lösa internationella tvister med fredliga medel samt att avhålla sig från hot om eller bruk av våld mot andra stater. Men tyvärr har FN-systemet inte räckt till för att stoppa krigen. Det blir alltmer tydligt att FN-stadgan är i starkt behov av reformer.

Huvudproblemet med FN-systemet är vetorätten i säkerhetsrådet som tillåter stormakterna att blockera resolutioner och åtgärder som kan vara till deras nackdel. Med nuvarande stadga är det bara säkerhetsrådet som har möjlighet att ingripa i konflikter. Om någon av de permanenta fem medlemmarna (P5: USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien) röstar emot ett förslag så faller det.

Kapprustningen och krigen mellan stater är ett demokratiproblem sett utifrån att vanligt folk i de flesta länder inte har något intresse av att gå i krig. De som har intresse av krig är dels ekonomiska aktörer i form av vapenproducenter eller råvaruexploatörer, dels politiska aktörer som eftersträvar makt av ideologiskt, religiöst eller ekonomiskt intresse.

För att få vanligt folk att gå med på krigsförberedelser och militär konfrontation krävs psykologisk bearbetning i form av propaganda som målar upp en ondskefull fiendebild som piskar upp rädsla och motiverar eskalering till väpnad konflikt. Ofta används också demokratisering eller humanitär intervention som förevändning inför världsopinionen för att legitimera krig för att störta regeringar som inte är samarbetetsvilliga.

Är det möjligt att skapa en ärlig demokratisk process där folkets vilja kan forma en väg från pågående krig till konfliktlösning och hållbar fred? Den metod som medborgarråden använder sig av kan vara en framkomlig väg för att få bredare folklig förankring av fredsinitiativ jämfört med enbart toppmöten på politisk elitnivå.

Visa/dölj Mer om Krigen, kapprustningen och FN-krisen som ett demokratiproblem

Ett annat demokratiproblem med FN-systemet är att alla länder inte är representerade på ett rättvist sätt. Hela kontinenter, som Afrika och Latinamerika, saknar permanent representation i säkerhetsrådet, och folkrika nationer som Indien saknar också permanent inflytande i de viktigaste besluten.

Efter USAs stadgetrotsande militära ingripanden i Venezuela och Iran i början av 2026 höjs allt fler röster nu från olika länder för att reformera FN-stadgan så att representationsproblemet förbättras och att vetorätten försvagas på något sätt, kanske genom att det ska krävas fler än en permanent medlen som står bakom vetot eller att vetot ska kunna upphävas genom en kvalificerad majoritet i generalförsamlingen.

En mindre grupp statsöverhuvuden och FN-representanter har tagit sig an frågan under samordning av Jeffrey Sachs. De träffades online i slutet av april (https://youtu.be/SHVvg3zG2Is) och ska fortsätta jobba med frågan. De utgår från ett pågående initiativ av 40 civila organisationer kallat The Article 109 Coalition (https://article109.org), vilket syftar på den FN-artikel som behandlar hur FN-stadgan formellt kan ändras.

Kapprustningen och krigen mellan stater är ett demokratiproblem sett utifrån att vanligt folk i de flesta länder inte har något intresse av att gå i krig. De som har intresse av krig är dels vapenproducenter eller ekonomiska aktörer som vill komma åt råvaror eller avsättningsmarknader, dels politiska aktörer som eftersträvar makt av ideologiskt, religiöst eller ekonomiskt intresse. För att få vanligt folk att gå med på krigsförberedelser och militär konfrontation krävs psykologisk bearbetning i form av propaganda som målar upp en ondskefull fiendebild som piskar upp rädsla och motiverar eskalering till väpnad konflikt.

Sanktioner och påverkanskampanjer från en yttre makt för att åstadkomma regimskifte i ett motsträvigt land motiveras ofta med demokratisering som förevändning när det egentliga motivet är att få en ny regering som är villig att släppa in exploaterande företag eller tillåta etablering av militärbaser.

I Ukrainakriget har Europa valt att avvisa diplomati mellan parterna för att istället stödja Ukraina militärt, vilket fortsatt leder till fler dödsoffer och allvarligt skadade, likaså enorm materiell förstörelse och miljöförstöring. Det handlar i nuläget om tiotusentals döda varje månad och sammanlagt två miljoner döda och skadade i kriget enligt CSIS men siffran är väldigt osäker eftersom sanningen är krigets första offer och båda parter underdriver egna och överdriver fiendens förluster.

Konfliktlösning måste i slutändan ske via en process där parterna lyssnar på varandra och kommer fram till en kompromiss som båda kan leva med. Processen och resultatet blir stabilare om den sker med hjälp av neutrala och professionella konflikthanterare och medlare.

Källor/lästips:
- Jeffrey Sachs m fl Revisiting the UN Charter in a Changing Global Order - Youtube

- The Article 109 Coalition

Nästa: Pensionerna och finanssystemet som ett demokratiproblem

Upp